Historia om svensk lapphund

Svensk lapphund är en så kallad ursprungsras och härstammar från Sverige. I dag räknas detta som en av nationalraserna i vårt land och dess bakgrund är lång och intressant. Här går vi igenom lite mer historia kring den svenska lapphunden.

Redan under 1700-talet ska samerna ha avlat fram den svenska lapphunden för att använda den som hjälp vid jakt och som vakthund. En av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg, ska ha skrivit om den svenska lapphunden så som ”Renens trogne följeslagare och vagtare, en af de bästa arter. Kommer stundom med Lappar och Ångermänner till Upland; af en Räfs storlek”. Dock har Johannes Schefferus beskrivit den svenska lapphunden i Lapponia redan på 1600-talet.

Svensk lapphund – först i SKKs stambok

Den Svenska Kennelklubben har en stambok och den första av dess slag kom redan år 1893. I denna stambok räknas den svenska lapphunden upp bland bokens tre första hundarna. Svenska Kennelklubben arbetade mycket med att gå igenom våra inhemska hundraser under de första decennierna på 1900-talet. Anledningen var att SKK ville klargöra vilka typer som kunde räknas som egna raser. År 1908 bestäms en första standard för raser som publiceras av S. Sahlin. Här benämns den svenska lapphunden som rasen ”lapsk spets” – en av ett flertal varianter på den så kallade nordiska spetsen.

Under 1960-talets Sverige önskades primärt enfärgade svenska lapphundar – men under 1970-talet kunde du fortfarande få allt från svarta till bruna och även vita svenska lapphundar. Den här rasen har tidigare haft anlag för en stubbsvans liksom västgötaspetsen. Sedan ett par årtionden har detta anlag uteslutits.

Varianter på svensk lapphund

Under 1900-talet händer det en hel del när det gäller rasen svensk lapphund. Ett par år som är värda att ta upp i ett historiskt sammanhang är bland annat:

  • 1935: Den ”lappländska spetsen” slås fast som en standard – dock dröjde det till och med år 1944 innan den internationella hundorganisationen FCI erkände denna ras.
  • 1966: En korthårig variant i form av ”lapsk vallhund” bestäms som en självständig ras i Finland. Den långhåriga och tvåfärgade varianten av ”finsk lapphund” blev dock inte en egen ras förrän år 1975.

Den ”moderna” svenska lapphunden med det utseende som den har i dag kommer från att den genetiska variationen har smalnats av allt eftersom. Detta har också gjort att den svenska lapphunden inte längre har egenskaper som kan räknas som mest lämpliga för klimatet i fjällkedjan.

Avel och inavel av svensk lapphund

Den svenska lapphunden är ett resultat av ett gediget avelsarbete som främst ägt rum i Sveriges södra delar under den senare delen av 1900-talet. Via olika stora gårdar och gods har den svenska lapphunden fått spridning som en duktig vallhund.

  • 1930-talet: Under detta årtionde skördade svensk lapphund en hel del framgångar på olika hundutställningar i Sverige. I samband med kriget minskade dock intresset och den svenska lapphunden blev en ras som decimerades.
  • 1940-talet: Under den senare delen av 1940-talet tas aveln upp igen via en väldigt liten så kallad avelsbas via enstaka uppfödare.
  • 1950-talet: Den Svenska Spetshundsklubben får i uppdrag av den Svenska Kennelklubben att ihop med både Lappväsendet och Arméhundväsendet arbeta för att förbättra samernas hundar som jobbar med att valla renar. Hundarna var uppblandade och nu fick avelshundar ställas till förfogande.

Liksom inom andra hundraser har även svensk lapphund avlats via linjeavel med en hög inavelsgrad. Prisbelönta avelshanar fick ge väldigt många kullar med valpar och med anledning av detta var den genomsnittliga inavelsgraden för svensk lapphund 10,6 procent år 1984. Numera är målet i stället att ha en inavelsgrad på maximalt 2,5 procent för svensk lapphund. I dag är den svenska lapphunden en förhållandevis frisk och sund svensk hundras.